168 h senare

För exakt sju dygn sedan låg jag på operationsbordet. Det är min sjunde och bästa dag idag sedan dess. Allt verkar gå åt rätt håll och trots att allt är så färskt  fortfarande så känns det så rätt. Min största rädsla var att jag skulle vakna upp på intensiven förlamad och utan känsel i ben och armar eller att jag skulle bli rullstolsbunden för resten av mitt liv. Men nu sitter jag här, upprätt i fåtöljen på sjukhusrummet och skriver mitt första blogginlägg sedan operationen. Det skulle aldrig ha fungerat för några dagar sedan, men det har jag nästan redan förträngt.

Det är otroligt hur våra kroppar fungerar. Att den så fort kan läka och anpassa sig efter sina förutsättningar och rätt hjälp. Sista åren har jag haft en vilopuls på 125 slag per minut, kroppstemperatur på låga 35 grader (32 grader i händerna) och har behövt använda handvärmare och ullstrumpor jämt för att inte fötter och händer ska bli blå. På en vecka har jag mer än halverat min vilopuls, blodet cirkulerar till alla delar i min kropp och jag kan till och med svettas igen. Det är helt sjukt, hela min kropp verkar redan friskare.

Jag är fortfarande väldigt dålig, jag har extremt ont i och på huvudet, nacke, axlar, skuldror, revben och bröstrygg. Lite som att jag blivit överkörd om och om igen av en stor buss. Totalt mörbultad liksom. Men jag har inte en gnutta ont i nacken på samma sätt som förut. Jag blir fullproppad med varenda dropp och medicin sjuksköterskorna har att erbjuda och jag blir väckt en gång i timmen varje natt för att fylla på. Men det är inte så konstigt kan jag tycka. Det kräver bara tid, det är som det ska vara. Men att jag skulle vara just här idag, det kunde jag aldrig ha trott när jag för bara några dagar sedan trodde att jag skulle dö i smärtan.

Jag har till och med varit ute och gått i korridoren idag. Det känns konstigt att röra på mig. Jag kan ju inte vrida mig åt något håll om jag inte använder hela kroppen, jag sitter ju helt fast. Men resten av kroppen fungerar och hjälper till så det kommer jag vänja mig vid förr eller senare. Nu längtar jag mest efter att få andas in frisk luft utomhus igen. Förhoppningsvis kan jag få hjälp ut i rullstol om ett par dagar. Jag och pappa försökte precis som två sjukhusrymlingar smita ut idag men då blev det liv i luckan och vi fick snällt gå tillbaka till rummet igen. Man måste ju ha läkarintyg för sånt tydligen. Men vi smider planer på att han vid nästa försök ska uppehålla sjuksköterskorna medan jag tyst ska tassa förbi. Åker vi fast igen kan vi bara skylla på att vi är två dumma svenskar.

Livet är bra. Det här är det största jag någonsin varit med om. Mitt liv har blivit räddat.