Här följer en lång uppdatering om hur min rehab och återhämtning ser ut just nu:
Först och främst så försöker jag varje dag att komma ut på en promenad på minst 30 minuter. Men det är inte alla dagar jag orkar det så ibland får jag nöja mig med att det tanken som räknas också. En rolig förbättring jag la märke till här om dagen var i alla fall att jag nu för tiden promenerar i mina tunga Sorelkängor utan några som helst problem. Så var det inte förra året nämligen eftersom att jag fick alldeles för ont i nacken av dem då. För i övrigt så har jag alltid nackkrage på mig nu när jag promenerar, annars kommer jag knappt utanför dörren.
Jag har träffat en sjukgymnast vid två tillfällen. Så nu har jag i alla fall två cirkulationsövningar för Trapeziusmuskulaturen som ni ser på bilderna här ovan. På papperet ska jag göra de ett par gånger om dagen men jag måste nog erkänna att det tyvärr inte är fallet… Måste faktiskt skärpa till mig på den här fronten.
Jag tycker att övningarna ger resultat för det har ju blivit mycket bättre och jag har ju inte alls lika ont i musklerna längre. Bara om jag suttit eller promenerat för länge. Däremot ser jag fortfarande ganska ojämn och sned ut vid axlarna, vänster är mycket högre upp än höger. Men jag funderade på att det kanske inte bara har att göra med spända muskler utan kanske också med att det på höger sida fattas två revben? Att det liksom sjunker ihop där? Vad tror ni, låter det logiskt?
Jag älskar verkligen Dr.Gilete med hela mitt hjärta. Två timmar efter att jag hade mailat honom förra veckan så ringde han upp mig och vi pratade i nästan 30 minuter. Han vill att jag ska bli bättre på värme (bastu, riskudde etc) för att vi ska kunna utesluta om det är musklerna och kylan som gjort att jag har så himla ont nu för tiden… Har ju förresten världens bästa bastukompis haha…
Jag har ju glömt att berätta att såret på huvudet har läkt nu. Eller ja, det är väl lite av en definitionsfråga men det är liksom inget öppet sår nu längre men däremot är ju huden superduper tunn ännu så det dröjer nog innan det är helt borta. Dock är det så himla skönt att jag nu slipper plåster och såromläggning hit och dit. Nu får det bara vara och så får tiden visa sitt.
Mitt ärr är ju för i övrigt riktigt fult alltså, nästan 2 cm brett när det i själva verket ska va typ 2 mm. Inte för att jag bryr mig om hur det ser ut men däremot bryr jag mig om varför det blivit så. Dr.Gilete tjatar på mig att jag ska göra en EDS utredning men jag känner mig inte 100% manad ännu. Vet inte riktigt om jag vill ha svaret på den frågan. Ärret på revbenen har även det börjat bredda till sig nu på slutet, även fast det i mina ögon faktiskt ser ganska fint ut.
Jag har börjat rodda i det här med bilkörning. Jag har pratat med Permobil bilanpassning om vad som kan tänkas göra och egentligen har jag inget annat val än att beställa en helt ny bil eftersom att det i efterhand inte går att göra så mycket med den befintliga. Man kan pga funktionsnedsättning få bilstöd från Försäkringskassan så det är första steget och jag har fått ett läkarutlåtande nu som jag ska skicka in. Men det som är tråkigt är att ett sådant här ärende brukar ta över ett halvår att handlägga tydligen. Jag vill ju bara köra nununu. För i övrigt har jag fortfarande inte hört något från FK angående det jag skickade in (ersättning för planerad vård utomlands) för några månader sedan…
Jag tänker att jag ska avsluta med att tipsa er andra med nackont om att köpa en sådan här kudde. Mamma köpte den åt mig på en hälsokostbutik. Den är på riktigt typ det bästa som hänt mig, jag har med mig den överallt- i bilen, sängen, soffan, fåtöljen osv. Den formar sig och avlastar nacken på ett alldeles fenomenalt sätt.
Humör: Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag i grunden är väldigt glad, positiv och relativt pigg nu, taggad liksom. Jag tror att det är främst en faktor som jag har att tacka för det, och det är att jag hela tiden försöker att sysselsätta mig- göra vettiga och roliga saker, det kan vara alltifrån att läsa en lärorik bok eller handla aktier till att träffa kompisar eller åka bort över helgen. Och att jag hela tiden försöker att ha saker att se fram emot är också viktigt för mig. Jag hatar att känna mig understimulerad eftersom att jag i grunden är ganska rastlös som person, på både gott och ont. Men just att jag har den möjligheten är såklart tack vare min familj, släkt och vänner. Att jag hela tiden känner att jag har stöttning och peppning. Jag har stor hjälp av att de de hela tiden läser av mig och märker när jag behöver sysselsättas eller när jag måste vila liksom. Annars hade jag aldrig varit så glad och lugn som jag faktiskt är idag, jag blir hela tiden påpassad och det är få förunnat. Men sen är det självklart så att en stor del av mina dagar kan vara rent ut sagt skit också men jag väljer att fokusera på de bra.
Smärta: Muskelsmärtorna i mina skulder-och nackmuskler (främst Trapezius) har fortfarande inte förbättrats ett dugg. De gör lika ont som det alltid gjort sedan efter operationen. För att jag ska klara av att göra annat än att vara hemma och vila så måste jag ta en tablett Tramadol för att smärtan inte ska ta över mig. Men det är den enda medicinen jag tar. Och den tar jag ju inte ens varje dag, bara de gånger jag vet att jag ska göra något speciellt, exempelvis gå ut och äta på restaurang, träffa en kompis eller sitta en längre stund i bilen. På senaste är det ju första gången en medicin faktiskt har en så bra smärtstillande verkan på min smärta och det måste ju ändå vara något positivt. Att det är påverkbart och kommer att gå över i sinom tid alltså. Undrar bara hur jäkla länge de hade tänkt att hålla i sig, säkert längre än vad jag någonsin hade räknat med…
Förbättring: Eftersom att jag fortfarande har en så stark smärta i mina muskler så är det svårt att känna hur all annan smärta ter sig. Smärtan jag hade innan operationen är ju helt borta vad jag känner nu men det blir som bedövat av det andra om ni förstår vad jag menar? Det är svårt att känna efter då liksom. Jag ser framemot den dagen då musklerna slutar göra ont, för det är inte förens då jag kommer att kunna göra en objektiv bedömning av min nacke liksom. Men missförstå mig rätt, smärtan idag är ju ljusår bättre en förut, det går ju inte ens att jämföra, det är nästan två helt olika saker. Dessutom börjar jag mer och mer återfå känseln i nacken och på huvudet (tack och lov inte i såret dock), så det händer ju liksom förbättringar i min kropp hela tiden.
immovableneck.wordpress.com 