Hej på er!
När jag i november senast skrev här så tänkte jag att jag skulle börja uppdatera er lite mer frekvent igen. Men nu är det mitten på mars och jag har av lite olika anledningar inte hört av mig sedan dess. Främst för att jag inte kunnat prioritera min tid och ork på det men också för att det känns som att jag har gått vidare nu. Hela den här cirkusen är något jag bara vill slänga i erfarenhetsrryggan och efter det bara inte tänka på det något mer. För det är sällan jag gör det nu för tiden när jag har blivit så bra. När man är frisk och inte har särskilt ont så finns det inte så mycket att tänka på och jag vill ju bara försöka leva som vilken annan tjugoettåring som helst.
Men så vad är det som har hänt sedan senast? Kort och gott- i början på september flyttade jag till Stockholm för att börja plugga, då på deltid vilket fungerade bra. I november köpte jag lägenhet här och bor numer dessutom helt själv. Och att jag överhuvudtaget, utan någon större hjälp ens kan dammsuga, plocka ur diskmaskinen och laga mat är helt otroligt. I januari började jag plugga på heltid vilket oftast fungerar väldigt bra det med. Saken är väl bara den att allt tar så mycket längre tid när huvudet är orörligt, det blir en ren ergonomisk svårighet samtidigt som jag ju fortfarande är beroende av att kunna vila lite då och då. Jag har i alla fall alltid fått hjälp med pedagogiskt stöd på grund av funktionsnedsättning vilket har varit till stor hjälp.
Och vad gör jag annars? Jag åker tunnelbana, jag gymmar lite lätt, jag är på nattklubb och dansar, jag kör skoter och jag har till och med åkt skidor. Så som ni säkert förstår så ÄLSKAR jag livet mer än någonting annat. Det är klart att jag har mina dagar och mina timmar där jag har skitont och behöver vila men det är som det är. De blir allt färre så det gäller bara att ha tålamod och låta tiden göra sitt jobb, det har ju bara gått ett och ett halvt år och oftast brukar man säga att man ska vila i två år efter den här operationen. Så ja jag försöker väl att sitta lugn i båten och alltid gå på min egen känsla bara. Det är ju det här med balansen som är svår bara, jag är fortfarande expert på att gå över gränserna och det verkar jag ju aldrig lära mig ifrån. Men hellre det än att vara rädd.
Men jag vill att ni ska veta att jag mår skitbra och jag har aldrig mått så bra som jag gör nu för tiden. Operationen är fortfarande det bästa som någonsin hänt mig och jag skulle göra om den alla dagar i veckan. Jag vet att jag aldrig kommer att vara definitionen av en ”frisk människa” och jag kommer alltid att leva med ett handikapp som självklart kan vara jobbigt från tid till tid. Jag kommer aldrig att kunna göra benböj med vikt i gymmet och jag kommer aldrig att få bära mer än några kilo men jag har köpt ner mig nu. Jag vet det och det enda jag kan göra är att istället se det positiva med det. Vad jag har gått igenom, vilken erfarenhet jag fått och vad det har stärkt mig. Det är inget att sopa under mattan.
Och innan jag glömmer- jag har så dåligt samvete över att jag inte hinner svara er alla. Ni är så många som hör av er till mig varje dag och jag hinner inte och kan inte prioritera min ork på det. Och jag är så ledsen för det, tro mig jag vill hjälpa er alla men jag räcker inte till. Många av de frågor ni har finns det redan svar här på bloggen och annars kontakta oss på Nackskadeförbundet istället. Jag är jätteledsen för det. Det jag vill att ni ska veta i alla fall är att ni är inte ensamma. Jag förstår er vilsenhet och maktlöshet och vi är så många och vi måste ju trots allt hålla ihop för att göra något åt hela den här idiotin som råder kring dessa nackskador, det är nästan någon i tidningen varje dag nu och vi väcker uppmärksamhet. Det är viktigt och det enda sättet att fortsätta på för att få den svenska rättsstaten att öppna ögonen. Jag har i alla fall pratat med uppdrag granskning idag så håller alla tummar för att de vågar göra något på den fronten. Kram på er, vi hörs när vi hörs ❤