Tillbaka på operationsbordet

Hej på er! Tre månader har gått sedan vi senast hördes av så nu vet jag knappt vart jag ska börja. Mycket har hänt men jag kan väl börja med att berätta om min senaste vecka som slutade helt bortom vad i alla fall jag hade på min världskarta. I måndags åkte jag nämligen till Barcelona på återbesök. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och prata med Dr.Gilete, man har ju så mycket frågor man vill ha svar på. Inför mötet hade jag gjort en CT röntgen här hemma i Sverige och sedan en DMX röntgen på plats i Barcelona. Så i tisdags var jag alltså tillbaka på Teknon igen ganska exakt 13 månader efter operationen vilket såklart var väldigt känslosamt med tanke på hur mycket jag gått igenom innanför de där sjukhusväggarna.

Jag och helt fantastiska Dr.Gilete. 

Jag öste ur mig alla frågor jag hade och Dr.Gilete försökte svara bäst han kunde. Tyvärr kan man ju inte få svar på allt men nog redde vi ut en hel del i alla fall. Mest snack blev det om min vänstra Trapeziusmuskel som ni säkert minns att jag tjatat och gnatat om redan sedan dagen efter operationen. Den smärtan har de senaste månaderna stegrat allt mer (visserligen i takt med att jag är så mycket mer aktiv i vardagen) och det har stigit mig över huvudet. Jag har egentligen mot min vilja börjat knapra rätt starka smärtstillande piller igen för att få vardagen att fungera. Och jag har ju så himla svårt att acceptera att det ska behöva vara receptet för resten av mitt liv. Dr.Gilete förklarar i alla fall för mig hur den här muskeln tagit sådan stryk efter operationen i och med att de skurit rakt igenom den. Det läker inte alltid ihop som de ska och vidare har det resulterat i en fullkomligt ”förstörd” muskel och kronisk smärta på det. Kronisk smärta. Vid de orden bröt jag ihop. Nån gång får det väl vara nog med den här, ursäkta mig- förbannade nacken, tänkte jag.

Här kan ni se vad sneda mina axlar och nyckelben är just för att vänster trapezius är så spänd. 

Dr.Gilete kontaktade omedelbart Dra Catala som nyss är tillkommen i teamet som smärtspecialist. I och med att den här operationen är så oerhört omfattande och avancerad så lider större mängden av oss av kroniska sviter därefter (ingenting jämfört med innan operationen förstås). Och det är där Dra Catala nu kommer in i bilden, hon ska finnas till för att försöka råda bot på våra smärtor därefter. Dagen efter fick jag ett möte med henne (senare förklarade de att det i vanliga fall är över 1,5 års väntetid för att få tid med henne då hon anses vara en av Europas främsta smärtspecialister) och bara efter fem minuter så visste hon precis vad som behövde göras. Även hon förklarar att muskeln med allra största sannolikhet är för gott förstörd och vad jag än gör med den i form av sjukgymnastik eller liknande så har det ingen effekt. Vi måste tydligen gå på nerven istället. Och i mitt fall skulle man göra det i form av något som kallas för ”Radiofrequency ablation for chronic left shoulder pain”, vilket kort och gott innebär att man med radiofrekvenser förstör den nerv som signalerar smärtan till hjärnan.

Inskrivning innan operationen. 

De hade inte testat just detta på någon annan tidigare och jag fick några knappa timmar på mig att fundera på om jag ville genomföra det. Snabbt beslut, pengarna överförda och så nu i fredags låg jag återigen på operationsbordet på Teknon. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig att ett kort litet återbesök skulle sluta upp där några dagar senare. Men det är ju det som är så fantastiskt där. De har den rätta kunskapen, de ser problemen och löser det -fort som bara den. Inget daltande fram och tillbaka.

Det var en märklig känsla att återigen vara innanför väggarna på operationsavdelningen, gå igenom samma process igen men också se på allt med så mycket friskare ögon den här gången. Jag var tvungen att vara vaken genom operationen vilket tydligen var ett måste för att kirurgen ska kunna lokalisera rätt nerv vilket hon gjorde genom ett nålliknande verktyg som ger ifrån sig den här radiofrekvensen. Jag skulle nämligen känna och berätta vad som hände när hon i princip grävde runt i muskeln. Vid första försöket svimmade jag, mitt nervsystem överreagerade vilket tydligen är vanligt hos unga personer vid sådana här typer av ingrepp. Jag vaknade upp som ur en mardröm och fattade ingenting. En kort stund senare förstod jag vart jag var och vi gav det ett försök till. Då fungerade det galant och en stund av lite smärta senare så var vi klara. Jag behövde inte bo kvar på sjukhuset utan kunde lite senare åka tillbaka till hotellet igen. Sov i 14 timmar och sedan dess fram till idag har jag varit ganska urpumpad på energi men jag har faktiskt mycket mindre ont i muskeln i alla fall.

Jag och Amy, Dr.Giletes manager.

Vitsen med allt detta är alltså att detta ska minska eller ta bort smärtan helt. Däremot är detta något jag inte kommer att märka slutresultat av förrns om 30-40 dagar och det kan behöva göras igen. Förstår jag det rätt så är det en pågående process i min Trapezius just nu där radiofrekvenserna försöker att styra upp allt. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag själv inte riktigt vad jag gjort för liten operation. Jag hade inte någon direkt tid att läsa in mig på ämnet innan jag var tvungen att bestämma mig, tänkte mest att det får vara värt risken. Testar man inte så vet man inte mer än att jag själv var helt säker på att jag skulle ha ångrat mig. Nu är det i alla fall bara att hålla alla tummar och tår för att detta ger resultat. För skulle inte jag ha så förbenat ont i den här muskeln så skulle min vardag bli väldigt mycket mer behaglig. Vi är för i övrigt ett helt gäng som gjort nackoperationen som har precis samma besvär med den här muskeln, så skulle detta fungera har verkligen ett ljus med hopp tänts för oss alla.

På tal om något helt annat så har jag ju heller inte berättat för er att jag har flyttat hemifrån och börjat plugga på universitet också. Men det kan jag berätta mer om en annan gång. Framsteg har i alla fall hänt ja. Jag ska även berätta mer om återbesöket, hur nacken läker och vad som sades osv. Så vi hörs om inte så länge, jag har ju en massa att uppdatera er om kände jag nu. Ta hand om er!