Livet 267 dagar efter operationen

Oj vad jag flängt runt på slutet. De senaste månaderna har jag knappt varit hemma över huvud taget. Bara mellanlandat, packat om och sedan dragit iväg igen. Jag mår bra av miljöombyte så jag trivs faktiskt väldigt bra. Och det är också 100 % tack vare alla runt omkring mig och förstås även för att jag blir bättre och bättre. Min medicin har ju varit och är att se till att ha saker att se framemot och saker att längta till. Då blir det rutin och tiden går snabbare. Det är mitt sätt att trivas i min egen vardag nu helt enkelt, lite av min räddning. Viktigt att komma ihåg är att bara för att man är i en läkningsfas och oförmögen att kunna göra allt som friska människor gör så är inte alltid lösningen att ligga hemma i sängen. Man mår bättre av att göra en massa olika saker och träffa andra människor. Beroende på och med många undantag förstås, dessa saker jag nämner nu hade ju knappt varit tänkbara tiden innan min operation. Men nu är dem det och det ger mer energi än vad det tar. Och det om nåt är ett tecken på hur frisk jag börjar bli.

Och den senaste månaden alltså. Wow vad det händer grejer. Förra veckan åkte jag båt och dessutom hoppade i vattnet från båten i Stockholms skärgård och i helgen var jag på studentfiranden och nattklubb två dagar i rad. Och det var utan att jag fick något bakslag jag inte kunde hantera. Bakslag, ja absolut. Men inget sådant som tog glädjen ifrån mig eller uppgav en ohanterlig smärta. Det går inte ens in i min hjärna att jag faktiskt fixade det. Det är såklart svårt för er att veta vad jag kan och inte kan göra men där ser ni, jag ligger inte bara i sängen och jag vilar inte hela dagarna. Det gör jag ju nästan aldrig. Jag måste alltid försöka att planera in några lugnare timmar på en dag (det går inte alltid) för att allt ska bli hållbart. En lugn morgon, en lugn eftermiddag eller en lugn kväll. Ja ni hajar grejen. Men utöver det kan jag vara på benen utan allt för stora svårigheter. Är jag inte noggrann med den lilla vilan måste jag senare ta till den stora vilan, alltså en hel vilodag. T.ex. nu efter en intensiv helg så vilade jag hela måndagen och nu, torsdag, börjar jag vara på banan helt igen. Jag får hela tiden ge och ta för att få ihop allt men det känns jättebra ändå.

Så jag blir verkligen bättre och bättre hela tiden. Vissa dagar tänker jag på att jag ju egentligen inte vet hur frisk jag kan bli. När kommer dagen då jag kan börja jobba, när  har  jag inte ont någonstans över huvud taget, eller när kommer jag aldrig tänka på att jag är stel i nacken. Jag vet inte om, jag vet inte när och jag vet inte i vilken utsträckning. Jag har inga svar och det kan göra mig lite nojig ibland men vem skulle inte bli det. Hur som helst så är ju det allt jag strävar efter just nu, bli frisk och kunna göra allt jag vill. Dit vill jag så dit ska jag. Man hittar sina vägar. Och jag har konstaterat det förut men jag får frågan nästan dagligen- ja min operation är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Inte en enda cell i min kropp känner ånger. Och det finns inget jag önskar mer än att alla ska få chansen, för alltså jag kan nästan lova er det, livet kommer tillbaka. Sakta men säkert.

Annons